FANNY BRIARD

Matte skriver... och jag ber om ursäkt för felstavningar och nåt missat ord kanske...

Fanny har tagit sitt sista andetag här på jorden och vandrat bort mot regnbågens land. Med tårarna rinnande nerför kinderna skriver jag detta... här hemma är så tomt så tomt...

Bland de svåraste beslut jag någonsin tagit... men att låta Fanny vara kvar hos mig för att jag vill hade inte varit rätt.... Inte när hon blivit en Special Agent som min syster kallade henne sista tiden. Trots att Fanny inte ens hunnit fylla 7 år blev hon senil. Vissa dagar alldeles som vanligt men andra dagar en liten virrpanna.

Och när Fanny inte är först i skogen är det nåt som är fel i allra högsta grad, Fanny är alltid först i skogen! Istället för att springa först på stigen kunde hon gå åt andra hållet helt plötsligt och inte komma tillbaka trots att jag ropat på henne utan först när man gick å hämtade henne då kom hon och hon såg ut som jaha skulle jag åt det hållet. Skälla på saker som varken syns eller hörs är inte heller rätt, lika lite som att bli rädd för saker som hon aldrig varit rädd för förut. Om hon varit 7 månader kunde det förklaras med nån spökålder kanske... Nu vet du i alla fall varför hon inte är hos oss längre.

Jag kommer sakna min underbara FannyBunny som drog och bet i kopplet! Hoppandes och studsandes i snön efter sin lila boll som ett litet klumpigt rådjur. Kommer sakna tokfian när jag ser en pinne i strandkanten som hon absolut hade försökt dränka på alla sätt vis för inte fick den ligga där inte! Nej den skulle bitas på, krafsas på och skällas på för inte var den död heller. Hon kunde hålla på hur länge som helst med en sån pinne eller stockar ibland och fanns där ett träd vid vattenkanten fick det sig en känga oxå!

Det jag kommer sakna är att se en hund så glad att halva hunden svänger på kroppen...de flesta svänger på svansen men inte Fanny inte... nä det ska göras ordentligt och då blir det från skuldrorna och bakåt ungefär... Som kennelhusse Christer kallade henne, GoGoBunny, det va ett passande namn det.

Vem ska nu gå med mig på nattliga rundor fredag- och lördagnätter som tycker att det är så himla mysigt när alla festprissar pratar med hunden, som hon tycktes tro?! Sen att de pratade i mobil eller med varandra bekom inte henne... Tänk få gå på stan med mycket folk, så torghandelsdagar var bra dagar i Fannys kalender.

Fanny har säkerligen hittat min mamma var dem nu är båda två... Mamma som hon inte lämnade när hon fick sitt cancerbesked. Nej hon låg hos mamma i sovrummet eller om mamma gick till soffan ja då gick Fanny med dit. Fanny ville inte följa med mig ut på kisserunda de dagar när mamma var som sämst men en snabb runda fick det väl bli och takten ökade när vi vände hemåt.

Jag hoppas min lilla FannyBunny är fri från all oro, rädsla och springer på lätta ben. För nu får Fanny springa som hon vill överallt! Hon kan springa omkring utan att jag ropar på henne att inte springa för långt bort. Strunt samma om det kommer en kanin, hare eller rådjur...nu gör hon som hon vill.

Tack till Magnus som övertalade mig att åka för att träffa Fanny och för att du åkte med ner till Eva och hämtade henne. Ett stort tack för den underbara bilden du tagit på Fanny i fjällen!
Tack till Eva på Tresor de Brie för att du litade på mig och lät mig ta med mig Fanny hem.
Ett litet speciellt tack måste jag skicka till Franz! Den enda hunden som Fanny verkligen busade med... långörade Franz.
Till sist till Åsa och Fonzie...för alla promenader och all dagishjälp.
Mitt största tack går till Fanny!!! Tack för att du hjälpte mig bli frisk när jag var sjukare än jag riktigt förstod utan dig hade det tagit mycket längre tid att bli frisk!

Så jag tänker inte säga vila i ro för det är inte min Fanny det... utan jag säger Spring, spring, spring!

Min matte säger att jag är väldigt väldigt noggrann när jag spårar... ja inte när jag spårar människospår utan när jag spårar min alldeles egna rådjursklöv!!!

Idag - äntligen - fick jag gå ett viltspår med lite blod och min klöv... och inte vill jag väl då missa en vinkel eller sväng å sen inte hitta min klöv heller!!! Så jag plumsar långsamt fram i snön å nosar ordentligt å har full koll på var klöven varit å var blodet hamnat... Klöven vill jag ju hitta å ta med hem igen ju, konstigt att matte inte förstår det... jisses såna viktiga saker kan man ju inte missa i skogen inte

Nu e jag trött i benen å nosen

Både lördag å söndag har vi varit ute hela hela eftermiddagarna! Minst 3 timmar varje dag  Jag har sprungit å jagat en superhärlig lila boll som dykt upp överallt i skogen!!! Och jag försökte jaga nåt i skogen idag men då skrek Fonzies matte "Stanna" å jisses va jag stannade snabbt, vet ju inte vad som händer när hon hojtar på det viset!

Matte säger att jag varit duktig nästan hela tiden  Bra va?! För då blir det fler såna här knasiga äventyr som idag, när människorna bara går å går å inte vet riktigt var de hamnar

Dags för mina ben att få vila lite

Matte gnällde över att hon inte fick plats i soffan  så blir det ibland!

Idag fick matte hämta mej hos Polisen

Här är så mycke man måste hålla koll på i skogen... rådjur å andra djur... å det är mycke snö i skogen. Å idag när vi var ute i eftermiddags så sprang jag en runda som vanligt men jag gick lite långt bort från matte å Elin å Franz... jag tror jag tappade bort mej lite i den här stooora skogen...

Som tur är finns det snälla människor som kan hjälpa till  Kerstin hon va hemma i sitt hus när jag kom in på hennes gård å hon tog hand om mej. Hon kollade med byns mack om de visste vem jag tillhörde å ringde grannar å polisen... Men ingen visste vem jag var eller var jag bodde! Jag bor ju inte här upp så ingen visste vem jag tillhörde. Till slut ringde hon Polisen för att kolla om nån saknade mej  Nä ingen har ringt in om en bortsprungen briard  Så Kerstin fick köra mej till Polisen i väntan på att min matte skulle ringa... började verkligen undra om hon inte saknade mej...

Till slut så vågade matte ringa Polisen å anmäla att jag var borta men då hade jag varit borta i två timmar!!! Och precis kommit till Polisen för inte jag kunde ju inte vara kvar hos Kerstin hur länge som helst... hon hade egna hundar att ta hand om oxå ju.

Jag kan säga att Poliser är snälla - om ni undrar

Matte å Elin hämtade mej i alla fall på Polisstationen - oj va gott att se dem kan jag säga, blev hur glad som helst   Nu har jag fått mat å ligger å vilar i hemmets lugna vrå!